Filmbiblioteket

02 Mar

17:56

"CORIOLANUS"

CORIOLANUS

av William Shakespeare

Coriolanus är ett av William Shakespeares äldre verk, och skrevs mellan åren 1607-1608. Pjäsen är en tragedi i fem akter som utspelar sig i Italien och är baserad på historien om den romerske soldaten Caius Martius Coriolanus dramatiska liv enligt den grekiske författaren och filosofen Plutarchos.

Coriolanus representerar i historien den romerska aristokratin och som högt uppsatt general ledde han Roms styrkor mot fiendestammen volskerna. Efter att ha besegrat dem och vunnit stöd av patricierna i den romerska senaten kämpade Coriolanus mot det "vanliga folkets" (småbrukare, köpmän och hantverkare) demokratiska viljor, vilket ledde till att han fick många personliga fiender. Då han givit falska löften till folket och inte velat hjälpa dem anklagades Caius Martius för felaktig användning av offentliga medel, dömdes inför senaten och förvisades från Rom. I otacksamhet vände han då ryggen till Rom och sin familj och gav sig av, förklädd, mot en förmögen volsisk adelsmans hem, Tullus Aufidius. De båda envisa och mycket högdragna männen har alltid sett varandra som "blodsfiender", så när väl Coriolanus befann sig i Aufidius hem, vädjande på sina bara knän om att bli fråntagen sitt liv blev Aufidius både förvånad och road. Aufidius låter istället Coriolanus förena sig med dem och tillsammans lyckades de bryta vapenvilan mellan Rom och volskerna.

För att stoppa detta galna anfall mot Rom skickades det många f.d närstående till Coriolanus, bland dessa hans vänner Cominius och Menenius, för att försöka avråda honom från strid. De lyckades inte, men när sedan hans egen hustru, son och mor, skickas för att prata förnuft i den förändrade maken, fadern och sonen känner Coriolanus kärleksfullt en djup ånger och drar tillbaka de marscherande trupperna. Han möter sedan Aufidius och hans konspiration med ett förslag om fred, men anses då vara en förrädare och... Vad brukar hända på slutet av en tragedi? ;)

Det var måndagen den 3/2 som jag och en vän var och såg Donmar Warehouse's teaterproduktion "Coriolanus" på Bio Roy här i Göteborg. National Theatre Live hade utsätt denna föreställning till att sändas live från London, på torsdagen veckan innan, i en massa olika länder. Bl.a Sverige. Bio Roy valde att, istället för att spela livevisningen på den sena torsdagskvällen, visa den på en lite tidigare måndagskväll, då 3 dagar färskt. Jag, som sedan ett tag tillbaka, varit väldigt insatt i Tom Hiddleston, tyckte att detta verkade himla roligt och också det att det var en Shakespeare-pjäs gjorde mig ännu mer exalterad!! Jag älskar Shakespeare och är väldigt förtjust i det vackra, gammaldagsengelska språket.

Denna pjäs hade jag aldrig tidigare hört talas om, men nu efteråt så måste jag nog säga att det är en av mina favoriter.

Den var ca 3 timmar lång, inklusive en 15 minuters paus. Jag och min kompis hade balkongplatser, vilket var hur bra och kändes hur proffsigt som helst! Det kändes verkligen som om vi var där och att föreställningen ägde rum bakom den stora bioduken, medan det endast var filmningen som vi fick se. :-)

Innan föreställningen började visades ett klipp där alla medverkande (skådespelare, regissör Josie Rourke m.fl) introducerade berättelsen och deras synpunkter på karaktärerna och handlingsliknelser i dagens olika samhällen. Man fick se bilder på folks vrede i domstolar, då faktiskt vuxna människor tappade kontrollen helt och började kasta stolar på varandra och slåss. Jag hade då en underligt obehaglig känsla som jag har svårt att komma på vad den egentligen gjorde där... eller hur den kom dit. Det var som att jag trodde att föreställningen skulle vara jättehemsk, brutal och läskig och att det inte skulle kännas roligt att sitta där alls. Jag började må illa och försökte bortse ifrån denna irriterande känsla. Då jag väl tuggat i mig lite choklad och svalt lite dricka så kändes det plötsligt mycket bättre och jag kunde äntligen slappna av och njuta av showen!

Detta var en väldigt känsloladdad föreställning som tog plats på endast en liten scen med åskådarplatser åt alla håll utom ett. Den var väldigt avskalad och hade inte mycket kulisser, vilket gjorde att mycket fokus och förmedlingen av berättelsen hamnade på skådespelarna. Med en fantastisk blandning av talangfulla skådespelare, underbar text, musik och enkla medel för att göra scener mer effektfulla blev denna pjäs mycket lyckad. Den var på många sätt väldigt rå/äkta och innehöll verkligen skildringar som man kan se och uppleva i världen idag.

Tom Hiddleston (The Hollow Crown, Thor: The Dark World, Midnatt i Paris) är en väldigt bra skådespelare! Som jag nämnt tidigare så har han någonting väldigt unikt över sig som skådespelare och jag tycker att Shakespeares texter verkligen passar honom bra. Det var ett väldigt smart drag att ge honom rollen som Coriolanus i och med att det både lockar enormt mycket folk att se den och för att han gör ett jäkla bra jobb! Jag har nog aldrig sett honom så bra, på ett så naturligt sätt, någon gång på filmduken. Det är det som jag gillar och alltid har uppskattat med teater, men dock aldrig riktigt tänkt på, förrän nu:

I teater så ser man mer hela människan, och det finns ett visst djup och en viss mänsklighet i det som inte lika lätt går att få fram genom film. I alla fall inte alls på samma sätt. Även skådespelare som Jacqueline Boatswain, Peter de Jersey, Alfred Enoch, Deborah Findlay, Hadley Fraser, Mark Gatiss, Rochenda Sandall och danskan Birgitte Hjort Sørensen m.fl var med och gjorde detta till en upplevelse man sent glömmer! De var allihopa strålande och jag tycker nog att många av dem hade svårare agerarstunder än Tom själv. I och med att Tom Hiddleston spelar huvudrollen så har han hela tiden väldigt mycket att spela på, och folk att spela mot, medan de lite mindre rollerna nog hade det på ett sätt svårare då de ibland stod ensamma med deras karaktärers känslor. Exempelvis Birgitte Hjort Sørensen, som spelar Coriolanus fru Volomnia, hade inte speciellt många repliker men väldigt många känslor som hon tvingades utspela på egen hand. Hur som helst så gjorde hon ett väldigt bra jobb med det, och trivdes säkert också då hon ofta fick pressa sina läppar mot sin motspelares! <3 Både jag och min Tom Hiddleston-älskande kompis avundas henne något enormt! :D

"He is the lion I am proud to hunt!" - Coriolanus om Aufidius

Men att spela huvudrollen är inte heller en enkel uppgift. Om jag hade varit Tom Hiddleston, vars karaktär i sig är väldigt mäktig, fysiskt utspelar tuffa strider och har ett uppenbart djup innehållande många känslor, så skulle i alla fall jag känt en stor press på mig själv att prestera bra i varje föreställning. En lite mindre roll skulle nog få mig att känna mig mera lugn om det gick åt skogen en föreställning, medan huvudrollen jämt skulle påminna mig om att 100% var att ge varje gång! Hans bästa stunder, då han agerade bäst, var inte när han skrek och gapade som mest utan när han var lugn och genom yttradet av endast orden framförde den, så att säga, "äkta varan". Jag tror nog att skrika och gorma är en lätt sak om man jämför med att förmedla något genom det lugna och mindre häftiga. Att beröra och visa starka känslor i en blick ger nog mer än tusen skrik, enligt min mening.

Att se dessa skådespelare, framförallt Tom Hiddleston på en riktig teaterscen istället för på film, gjorde att människor och ting kändes mycket mera verkligt. Eftersom min pappa är skådespelare och jag i princip vuxit upp både tittandes på teater, men också bevittnat hur det är från skådespelarnas sida, så kände jag det mycket mera åtkomligt än tidigare. Film kan ofta locka fram känslor om oåtkomlighet då avståndet mellan vardagen och dit verkar stort... men efter att jag såg den här pjäsen så kändes avståndet inte alls lika långt längre! Jag blev inspirerad att en dag själv kanske få stå där, talande högt de vackra texterna skrivna av William Shakespeare för så många hundra år sedan, tillsammans med människor jag beundrar. Tänk så roligt! :-)<3

// LIV

P.S En väldigt rolig grej som visar väldigt mycket på de enkla medel som ändå gjorde allting så effektfullt var när Coriolanus stod och duschade sig i vatten som kom från taket. Jag minns att jag tänkte, "Hur ska de få bort allt det där vattnet?" När nästa scen började stod de bara och skrapade bort det med långa vattenskrapor. Hur lätt som helst!